Medellin
Kategori: Allmänt
Jag tänkte skriva om varför jag valde att bosätta mig i Medellin. När ni har frågat är det svårt att klämma in allting i ett kort svar, så jag ska försöka förklara mig så att ni förstår.
Jag kommer ihåg första gången jag hörde talas om den staden.
Det var många år sen när mina dåvarande colombianska vänner tog min kompis Ninas egengjorda gosedjur och skrev namnet på halsen det. Medellin, som jag uttalade med L. jag förstod inte riktigt vad det betydde, men att det var på spanska kunde jag klura ut. Min andra vän skrev Valledupar, som var hans födelseort.
Och att dom alltid pratade så stoltserat om Colombia, förstår jag nu.
Först-Colombia är ingenting av vad folk oftast förväntas sig tro, som är drogrelaterat. Det är det sista intrycket man får, Om man inte väljer att se den sidan först såklart.
Först och främst ser man all bergig natur, som är otroligt vacker i alla dess olika gröna nyanser.
Och så hör man musik överallt, från alla olika barer och restauranger, bilar och bussar. Naturlivgtvis salsa i olika former då, har sällan hört mainstreem musik från högtalare.
Man hör röster från folk som står och pratar och skrattar, salsa, ljud från ungdomar som skejtar och gör trick, busvisslingar och trafik som tutar.
Ibland så ser man människor dansa på gatan, tillsammans och alltid duktiga med rejäla svängande höfter till snabba gungande rytmer.
Man ser Barn i olika åldrar som är ute sent på kvällarna. Män som sitter och delar på en flaska aguardiente och för liv. Aguardienten som är som colombias nationalsprit, ska man ta det lugnt med har jag fått lära mig av erfarenheter, det är starka grejjer. Men colombianerna älskar det, shot efter shot. Och det är inte lätt att säga nej när någon erbjuder sig kan jag lova. Man faller för grupptrycket. Man hör också Bönder som skriker ut namnen på sina frukter och grönsaker gatan som mango, aquacate, pińa! eller vad dom nu har att sälja. Och Det är hur bra som helst för mig som vegetarian och ska äta nyttigt. Det är billigt också så jag kommer undan med min budget.
Man känner Dofter från blommor och bagerier, avgaser, frityrolja och frukt.
Man möts av människor som hejar och är hjälpsamma, ibland för hjälpsamma när dom ska leda en vägen, eller försöka svara på engelska.
Man behöver aldrig känna sig ensam, för om man vill kan man bara börja prata med någon man stöter på, utan att behöva känna sig för dum, för dom är tålmodiga när det kommer till min spanska. Eller så kan man gå till kyrkan, för den är alltid proppad med folk under mässorna. Där kan man uppleva någon sorts enighet som finns runt religiösa. Nästan alla i colombia är katoliker, Hur kan så många tro på en och samma historia och gud? Jag tycker det är galet, men en grej som dom visar är respekt och tillit för varandra.
Jag lever i ett lugn, utan tidspress (min budgettid börjar gå mot sitt slut, men det löser sig nog) istället med tid för kreativitet, meditation och fokusera på nuet. I colombia stressar man inte, det är "bättre sent än aldrig" som gäller. Man tar sin tid när man behöver hjälp och när man pratar för sig. Jag har verkligen lärt mig vad tålamod betyder. Dagarna fungerar bra utan TV. Istället går jag ut och umgås med folk och gör andra saker eller ritar eller bara sitter och funderar på vad jag vill jobba med, och jag börjar komma till en slutsats!
Jag kan leva utan ett ordentligt kök och alla andra behagligheter, för det finns alltid andra lösningar, som förra veckan hyrde vi hem en tvättmaskin över dagen. Smidigt och bra.
Så får jag inte glömma nämna att jag mitt livs drömlägenhet och världens underbaraste kompis till sambo. Så jag har ingenting att klaga på. Förutom att vi bor som i en mikrovågsugn där åskan och blixtrarna kan bli lite väl extrema. Riktig undergroundåska har jag fått uppleva i omgångar nu! En gång trodde jag att det var riktiga Tor som va ute efter just mig med blixtrarna och jag skulle dö.
Men man ser man mycket fattigdom också, människor som smyger fram och rotar i sopporna, människor som bor i kartonger, hos några fattas det någon kroppsdel. De hade väll inte råd med vården här, som jag vet kan vara jättedyr för många colombianer. Eller så kan det vara familjer från andra byar som har blivit Fråntagna sina hus och egendomar för flera år sen i kriget.
Men aldrig under hela mitt år i Sydamerika har jag sett ett slagsmål. Draman har jag dock upplevt i omgångar. För är det något som latinamerikaner kan så är det att vara emotionella, leva ut sina känslor så att säga.
Det kanske har med klimatet att göra, för det är varmt och tropiskt här och det gör lederna mer avslappnade och människor piggare och gladare?
Även om det händer massa knas här med så är det inget jag har vart med om. Jag har hört massvis med rånarhistorier från turister men tur som aldrig om någon våldtäkt.
När jag är ute och går ensam eller med vänner, så känner jag mig på ett sätt mer trygg här än på svenska gator. För kriminaliteten är bredare men mindre i Sverige kan jag uppleva, här är det större med gäng och korruption, men i mycket mindre utsträckning.
Men det är Klart när Klyftorna mellan klasserna är skyhöga. Dom välställda måste väl ha vant sig med det här systemet med tiden, att det är "normalt" på något sätt. Det är snällt att de som har pengar visar tanke när dom ger pengar till de tiggande. Men vad hjälper det på lång sikt? Och att det ska behöva gå så långt? Världen är sjukt orättvis.
Jag är iallafall tacksam för att jag har det bra, att jag på ett sätt inte behöver oroa mig för om allt det jag äger en dag togs ifrån mig, så har jag ett bra ekonomiskt ställt land jag kan återvända till. I mer trygghet och stabilitet. Jag minns vad Ninas moster Tanja sa till mig när vi var ute och gick med hundarna. Tanja hade sin hund frikopplad bredvid tågrälsen och jag var orolig för om tåget skulle komma, och hon sa att om nu tåget skulle komma, och det verkligen skulle vart Tibbes tur att dö, så skulle han iallafall få dö i frihet.. Vad jag funderade över den meningen.. :)
jag har en familj som jag älskar ovillkorligt som ställer upp på mig när jag snubblar till. Jag är lyckligt lottad. Sverige, jag kommer tillbaka när tredje världskriget börjar, då jag kommer behöva en annan sorts trygghet. För jag vet att colombianerna skulle kriga för sitt land.
Hur som helst, jag gjorde mitt val att stanna här.. För hur länge vet jag inte. Men just nu fyller det mina önskningar om en nära perfekt omgivning. Jag känner mig hemma här och så länge jag är trygg i mig själ
Jag måste väl bli mer van att vi är som kvarterets kändisar, dom har alltid koll på vart vi är. Stammisarna på kiosken, mekanikerna och frukthandlaren.
många vill veta mer om en, då får man inte glömma bort att det finns många som inte alls vill ditt eget bästa för ditt välmående här i världen. Man får vara försiktig med vem man släpper in. Men det man inte dör av blir man starkare av... Sant sant.
Jag saknar min familj och mina vänner, för att vara ärlig inte överdrivet mycket.. Men tänker på Er varje dag ska ni veta :) men det är bara att ta första bästa flyget hit, har du tur får du ett flyg under 40 timmar, och man slipper mellanlanda i USA vilket man borde föredra.
Det var allt för mig för det här året.
Adjö, chau
